Att cykla Vilse

En gång kände jag några som hade en segelbåt de döpt till Vilse. Det var roligt, för man kunde skoja om att de skulle ut och segla Vilse, och på nåt vis var det lika roligt varje gång. Nu funderar jag på att sno idén och döpa min cykel till samma sak, för cykla vilse är jag tydligen rätt bra på. Det här blev lite virrigare och snurrigare än jag tänkt:

Att det ska vara så jäkla svårt att hitta upp på de där broarna! I Alvik lyckades jag cykla så jag stod under bron, men därifrån var enda vägen en skogsstig som slutade i en trappa. Inte rätt väg med en racercykel – så nära, men ändå så fel, liksom. Från Stora Essingen till Gröndal har jag aldrig lyckats hitta förr, men nu krävde det åtminstone bara några pauser med karthjälp från telefonen och lite halvt trafikfarligt cyklande mot trafiken och sådär. Puh!

Dessutom höll jag på att göra min första jag-har-glömt-att-jag-sitter-fast-med-fötterna-vurpa idag, och det från stillastående. Skulle stanna vid ett rödlyse och liksom vända runt för att istället ta mig upp på den korsande cykelbanan. Klickar ur vänsterfoten som vanligt, stannar, och ska sen sträcka mig mot knappen på min högra sida. So far so good, men eftersom jag kom i så konstig vinkel måste jag snurra lite, och försöker förstås sätta ner högerfoten och flytta mig åt sidan och runt. Jag minns verkligen hur jag helt förvånat tittade ner mot foten och undrade varför den inte rörde sig. Och lika snabbt som jag sen insåg att den ju satt fast, lika snabbt insåg jag att jag var jäkligt nära att välta, mitt i stora korsningen som var full av folk. Nu lyckades jag som tur var rädda situationen med lite hoppande och en ansträngning för att få kontroll på tyngdpunkten igen, men hjälp vad snabbt man glömmer. Plötsligt är det helt naturligt att sitta fast i pedalerna, och det är väl när man slutar tänka på det som man glömmer bort att klicka ur, kanske…

Det var i alla fall kul att cykla idag också, och jag är glad att jag tog mig ut, även om det blev lite sent. Nu, efter en ännu senare middag, är det väl ungefär dags att krypa till sängs…

Glad i hissen på väg ut

Belönande utsikt. Äntligen uppe på bron!

Som cyklist ska man visst ha vita strumpor, det verkar vara någon oskriven lag. Kompletterade med lite lerstänk på benen, för den där extra känslan.

Annonser
Det här inlägget postades i spinning/cykling, träning. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att cykla Vilse

  1. Ping: 2010 i backspegeln | Egen svett luktar bäst

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s