Värmdöloppet 2011

Medaljens baksida – inte så negativt som det låter…

Omkring halv tio igår anlände Magnus, Johan och jag till Gustavsberg och tävlingsområdet. Inledningen på dagen hade kunnat gå bättre – efter att vi hämtat våra nummerlappar skulle Magnus och jag hitta våra färdigvallade skidor, som skulle stå uppradade längs en husvägg. Efter tre varv då jag tittat noga på varenda skidpar som ens liknade mina, var jag tvungen att inse att nä – mina skidor var inte där! Inte riktigt det man önskar sig när man redan är lite nervös och uppstressad. Som tur var gick skidorna snabbt att hitta när jag väl frågade en funktionär – mina och två par skidor till låg av någon anledning på ett helt annat ställe. Dessutom hade alla såna små hållare som man har för att hålla ihop skidorna försvunnit. På mina skidor satt åtminstone en hållare, men de två som var på när jag lämnade in skidorna var spårlöst försvunna, och många skidor satt inte ihop alls. Inte hela världen, det kostar väl bara några tior att köpa nya – men det känns ändå slarvigt och onödigt, och sänker betyget för de i övrigt väldigt trevliga och hjälpsamma funktionärerna.

Vi fick parkera en bit bort, och när vi väl hade plockat ihop våra saker och gått bort till starten var det bara drygt 20 minuter kvar till start. La ut skidorna vid starten, och jag tryckte i mig en macka medan herrarna gick små vändor upp i skogen. Någon uppvärmning var det inte tal om, och vi hade inte riktigt tid att testköra som en del andra gjorde – då hade vi antagligen hamnat allra längst bak i startfältet. Vi försökte jogga lite på stället och hålla igång, men ärligt talat gjorde det nog varken till eller från. Eftersom vi inte behövde vänta så länge på starten så hann åtminstone jag inte bli speciellt kall ändå.

Startfältet, en stund innan start. En helt fantastisk vinterdag med blå himmel och strålande sol!

På Värmdöloppet existerar inte startgrupper – alla 800 deltagare startar samtidigt, även om elitåkarnas startfållor ligger före motionärernas. Alltså gick det inte speciellt snabbt i början… Det var gissningsvis runt 15 parallella spår i starten, men det var total köbildning i alla. Så småningom släppte det (dvs när alla åkte ifrån mig…) och jag kunde börja fokusera mer på tekniken. Eftersom spåret till största delen gick på en golfbana var det mest stakning som gällde, även om det fanns en del backar och kullar – både på golfbanan och i ett närliggande elljusspår. Backarna blev jobbiga, eftersom jag snabbt märke att jag inte hade något fäste alls under skidorna, utan var tvungen att saxa uppför minsta motlut. Ganska surt när man som vi hade betalat 400 kr för vallningen… Det var säkert inget lätt före att valla för, med både is, slask och nysnö, men sämre valla har jag nog aldrig haft, och tanken att jag kunde gjort det bättre själv dök upp i huvudet ett antal gånger medan jag svärande tog mig runt banan. Inte ens min paradgren stakning med frånskjut gick att få till, utan det var ren och skär dubbelstakning som gällde. Tungt! När det ibland både kom motvind och lutade svagt uppåt kroknade jag ibland och gav mig på att försöka diagonala istället, men med tanke på det obefintliga fästet kändes det mest som slöseri med energi…

Någonstans i början på det andra varvet gjorde jag troligtvis mitt smartaste drag under hela loppet: Jag stannade vid sidan av spåret och drack av min Vitargo som jag hade med mig i vätskebältet. Innan dess hade jag mest tagit någon mugg vatten eller sportdryck vid vätskekontrollerna, men nu var energinivån riktigt låg, och jag hade ju ändå med mig egen dricka. Klart värt att stanna och pausa lite, istället för att bara jaga på! Och när jag åkte vidare kände jag mig genast lite starkare – säkert en kombination av lite vila och den mentala vetskapen att jag just tankat i kroppen nytt bränsle, för ingen fysisk skillnad märks ju egentligen direkt.

Med tanke på de senaste dagarnas töväder, och osäkerheten om loppet över huvud taget skulle bli av, får man säga att spåren var otroligt fina! På många ställen var det stenhård räls (av is), men spåren blev snabbt sönderkörda, och på sina ställen saknades de helt. Varvet runt var det en blandning av stenhård is, pudrigt socker, mjuk ”slush”, löv och kottar. Eftersom banan snirklade fram över golfbanan blev det många 180 graders-svängar, där spåren var obefintliga, och enda sättet var att ploga/slira runt, eller näst intill stanna och gå.

21 kilometer, 2 timmar 18 min stannade klockan på.

Det blev även ett flertal vurpor, både för mig och för andra. Jag skyller på det svåra föret, de många svängarna, och ibland helt enkelt på att den framför mig just ramlat så jag inte hade chans att väja. Såhär i efterhand funderar jag lite på vilken vurpa som egentligen var den snyggaste… Kanske den jag gjorde stillastående, vid första vätskestationen, medan jag hela tiden höll min drickamugg upprätt? Eller den precis vid speakerbåset (där de precis varnat för brant backe), där speakern till och med ropade ut mitt nummer när jag låg på marken och krälade? Eller kanske bara den där jag stod och stakade i godan ro på platten, när jag plötsligt satte staven på min egen skida, och sekunden efter låg ner vid sidan av spåret? Inte mina stoltaste stunder när det gäller uppvisande av skidteknik, om man säger…

Det var en väldigt trött Anna som tog sig runt det sista varvet, och det var grymt skönt att få svänga in mot målet vid varvningen, istället för att fortsätta två rundor till. Spontant känns det inte självklart hur jag ska orka åka dubbelt så långt om mindre än en månad, men förhoppningsvis kommer både föret, spåren och vallan vara bättre då. Och så har jag ju lite tid på mig att träna mer, förstås! Resten av eftermiddagen och kvällen igår ägnade jag dock åt att vila, äta och dricka vatten. Trots stadig lunch och middag blev det även ett par mellanmål, innan vi åt Ben & Jerry’s framför en film, som jag förstås somnade halvvägs igenom. Sen sov jag ändå dåligt under natten, eftersom en bisarr huvudvärk fick mig att ligga vaken så länge att jag började fundera på om amputation kanske kunde vara ett alternativ… Troligtvis var det väl mest vätskebrist (trots att jag hällt i mig mängder av vatten, sportdryck, gainer och annat), så jag gick till slut upp och tog en huvudvärkstablett och drack ett glas vatten, och lyckades sedan somna om efter ett tag.

En utmattande dag, helt enkelt – men ändå kul! Så fort kroppen fått återhämta sig lite får det bli slutspurt i träningen, för så här trött vill jag inte vara den första mars… Åtminstone inte redan efter 21 km! Konditionen ska förbättras, och en hel del stakträning kan också behövas!

Annonser
Det här inlägget postades i halvklassikern, konvent/event, längdskidor, träning. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Värmdöloppet 2011

  1. Pia skriver:

    vad synd att det var så dålig valla – men jag tycker du är jätteduktig som ger dig på Vasaloppet! Heja, Anna!!

  2. Josefine skriver:

    Bra kämpat! Heja heja!

  3. Annika skriver:

    Vilken härlig berättelse, drog lite på munnen åt dina vurpor – förlåt :)

    Bra kämpat och skitbra med ett långpass i kroppen. Vasan kommer vara mer lustfylld och så full av upplevelser att 45 km går som en dans! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s